Sankt Ansgar 

och hans följeslagare Sankt Vitmar och Sankt Nithard (3 februari)

benediktinmunkar och Sveriges första kända missionärer

Jag blev tillfrågad, om jag för Guds namns skull ville resa till hedniska folk för att predika Kristi evangelium. Detta förslag har jag på intet vis vågat sätta mig emot. Tvärtom önskar jag av hela mitt hjärta, att jag skall få möjlighet att resa, och ingen kommer att kunna få mig att ändra mitt beslut. 

(H. Rimbert, Vita Anskarii, 7, 89)

Sankt Ansgar var den förste av de till namnet kända missionärer, som predikat den kristna tron i Sverige. Visserligen fanns det redan missionärer och kristna i Sverige innan Ansgars komst, men om deras liv finns det inga skriftliga källor.

Vi är däremot väl underrättade om Ansgars liv. Hans personlige vän, Rimbert, som efterträdde honom på Bremens ärkebiskopsstol, har skildrat hans liv i den på latin skrivna biografien Vita Anscharii, tillkommen knappt ett årtionde efter hans död.

Ansgar föddes i det som nu är nordöstra Frankrike omkring år 801 och var av frankiskt (dvs. germanskt) ursprung.

Vid fem års ålder blev han moderlös och skickades då av sin fader till klosterskolan. Som pojke fick han i en drömsyn se Jungfru Maria, åtföljd av flera saliga kvinnor, bland dem hans moder. Den heliga Jungfrun uppmanade honom att lägga bort all pojkaktig ysterhet, lättja och barnslig lek och i stället hålla sig till livets allvar, ty annars skulle han inte kunna bli upptagen i deras sällskap. Denna uppenbarelse gjorde ett starkt intryck på honom. Han blev vid mogen ålder munk i benediktinklostret Corbie och lärare vid klostrets skola. År 822 upprättades emellertid ett dotterkloster till Corbie, det nya Corbie eller Korvey, vid stranden av Weser. Följande år kallades Ansgar till föreståndare för skolan i detta nya kloster. Här verkade han nu i tre år framåt, som lärare och även som predikant för folket.

Under kejsar Ludvig den fromme, Karl den stores son, planerades i frankerriket en omfattande missionsverksamhet bland danskar och svenskar.

Början gjordes med Danmark. Den kraftfulle ärkebiskop Ebo av Reims, som fört fram missionstanken och vunnit kejsarens bifall för den, blev 822 av påven utsedd till legat för Norden och har senast 823 verkat i Danmark. 826 döptes den landsflyktige danske koning Harald i Mainz. Då Harald återvände till Danmark, hade han två benediktinmunkar från Korvey med sig, vilka skulle stödja den nyomvände konungen i hans tro och förkunna evangeliet för danskarna: Ansgar och Autbert. De två upprättade i närheten av Slesvig en skola för pojkar, vilka de sökte utbilda till präster och missionärer, ty med rätta ansåg de att ett kristet Danmark inte var tänkbart utan danskfödda kristna präster. Någon större framgång fick de inte. Konung Harald, deras politiska stöd, blev redan 827 fördriven från sitt rike. Så sjuknade Autbert och måste föras tillbaka till Korvey, där han avled vid påsktiden 829. För Ansgar, som också återvänt till Korvey, skulle ett nytt verksamhetsfält öppna sig.

Turen skulle nu komma till Sverige. På hösten 829 kom till kejsar Ludvigs hov sändebud från Sverige, vilka bl a berättade att det bland deras folk fanns många, som ville bli kristna och att även deras konung vore välvilligt stämd för att mottaga kristna predikanter. Kejsaren rådgjorde med abboten i Korvey om vem han borde sända till det hedniska landet. Abboten föreslog nu liksom för tre år sedan Ansgar till det viktiga uppdraget, under det att han förordnade munken Gislemar till att vara Haralds hovpräst.

Senast på våren 830 begav sig Ansgar åstad med munken Vitmar som följeslagare. På vägen råkade de ut för sjörövare vilka fråntog dem fartygen och allt vad de ägde, "så att de själva med knapp nöd lyckades ta sig i land och undkomma till fots". På så s¨ätt förlorade de de kejserliga gåvorna till sveakonungen och de böcker som behövdes för gudstjänsten. 

Efter denna händelse ville somliga vända tillbaka, medan andra ville fortsätta, men Guds tjänare Ansgar kunde på intet vis förmås att avstå från den påbörjade resan. Tvärtom lade han allt som skulle hända honom i Guds hand och beslöt att inte återvända, förrän han genom en vink från Gud fick reda på om det kunde bli möjligt att predika i detta land. (Vita Anskarii 10, 123)

Ansgar och Vitmar lät alltså inte avskräcka sig utan fortsatte sin farliga resa och nådde äntligen målet handelsstaden Birka, nuvarande Björkö, i Mälaren. Man var klok nog att inte påbörja det farliga kristningsverket i Uppsala, som visserligen var mer betydande än Birka politiskt sett men samtidigt hedendomens starkaste fästning. I Birka fanns för övrigt redan en del kristna köpmän och kristna slavar, som skulle kunna utgöra en pålitlig stomme i en blivande kristen församling.

Ansgar och Vitmar blev vänligt mottagna av konung Björn och fick tillstånd att hålla mässan och predika evangelium. De vann flera konvertiter, bl a stadens hövitaman, Hergeir, vilken byggde en kyrka på sitt gods. Troligen på våren 831 lämnade missionärerna Birka och rapporterade sina framgångar för kejsar Ludvig.

För att stödja den unga nordiska missionen beslöt man att upprätta ett ärkebiskopssäte i Hamburg, under vilket allt land norr om Elbe skulle lyda i kyrkligt avseende. Till ärkestolens förste innehavare utsågs den trettioårige Ansgar. Påven utnämnde honom dessutom att jämte Ebo vara påvlig legat för de nordiska folken. Man hade nu två legater, Ebo och Ansgar. Legationsområdet delades så att Ansgar fick danskarna på sin lott, medan Ebo utnämnde sin systerson Gautbert (eller Gosbert, eller Simon) till missionsbiskop för Sverige. Denne, som vid sin invigning fått namnet Simon, for jämte sin frände Nithard till Birka för att fortsätta Ansgars verk. Där utbröt emellertid inom kort en våldsam hednisk reaktion: Gautbert (Simon) utplundrades och fördrevs, den kyrka man uppfört revs ned och Nithard ljöt martyrdöden den förste av de till namnet kända martyrerna i vårt land. Stormen gick fram också över Nord- tyskland. Hamburg blev i grund förstört av sjörövare år 845, och ärkebiskopsstolen måste flyttas till Bremen. Stiftet kallades sedan ofta Hamburg-Bremen.

Ansgar som efter Ebos död blivit ensam legat för Norden sökte återupptaga den nordiska missionen. Även i Danmark hade en hednisk reaktion uppstått, men Ansgar lyckades vinna konung Håriks bevågenhet, så att denne gav tillstånd till byggandet av en kyrka i Slesvig. Här växte en liten kristen församling upp. Ansgar beslöt att återupptaga även birkamissionen. Omkring 850 företog han en andra resa till den svenska handelsstaden. Folkstämningen var präglad av opposition mot den nya läran, men Ansgar lyckades genom diplomatisk klokhet få konung Olovs och tingsmenighetens tillstånd att predika och döpa. Efter att ha lämnat sin följeslagare kvar hos svenskarna och gjort ett besök i Danmark samt där upprättat en ny församling i Ribe, återvände han till Bremen. Här levde han ännu många år och utvecklade en rik verksamhet i sitt ärkestift. Om hans innerliga fromhets- och böneliv, hans helbrägdagörarmakt och de många uppenbarelsersom kom honom till del berättar Vita Anscharii ( eller Vita Anskarii), som ger en rätt intim bild av hans karaktär. Han avled den 3 februari 863.

Efter Ansgars död drog sig Vitmar tillbaka till Corbie-klostret, där han dog kring 870.

Ansgar är en av de storslagnaste gestalter som den nordiska kyrkohistorien känner. Hos honom förenades, kan man säga, aktiv och kontemplativ fromhet. Han var en härskarnatur men samtidigt något av en mystiker. Hans personlighet förlorar i våra ögon intet av sin storhet, därför att hans verksamhet på grund av det ogynn samma tidsläget inte fick något varaktigt resultat.

Asgar blev begravd i Bremens domkyrka. Rätt snart blev han vördad som helgon. Påvlig helgonförklaring ansågs inte nödvändig under den äldre medeltiden. Det räckte att stiftets biskop lade helgonets reliker i ett skrin och högtidligen förklarade att helgonet framdeles fick firas inom stiftet på sin årliga högtidsdag. En sådan biskoplig helgonförklaring har kommit Ansgar till del. I Bremens ärkestift firades han årligen dels på sin dödsdag (födelsedag för det himmelska livet), den 3 februari, dels på sin skrinläggningsdag, den 9 september.

För vår tid har Ansgarsminnet stor betydelse. Sveriges förste apostel hedras av alla kyrkosamfund. På Björkö reser sig som bekant ett minneskors och ett minneskapell. Men så har det inte alltid varit.

Ansgar hade endast varit en kort tid i Sverige, och han hade inte fått sin grav här. Hans minne blev bortglömt under den långa, helt hedniska period, som förflöt fram till de nya missionärernas ankomst på 1000-talet. Hans minne återupplivades dock på litterär väg. Med de helige biskop Nikolaus Hermansson av Linköping (död 1391) väcktes ett starkare intresse för Ansgarsminnet. Denne författade rimofficiet och sekvensen för hans årliga högtidsdag.

Virtus sancti Spiritus

Radiando celitus

Informat Ansgarium,

Quod fide catholica

Gens instructa Danica

Fiat pars fidelium.

In deorum cultibus

Et errorum fluctibus

Agitata Suecia,

Mundi stans in ultimo,

Patri datur optimo

Illustranda gracia.

Kraft ifrån den Helge And, kommande från himlens land, blir Ansgarius beskärd, och till Danmarks hednafolk som katolska lärans tolk modigt ställer han sin färd.

Under vantrons tunga band vilar ännu Sveriges land, landet ytterst uti Nord. Men till denna hednatrakt har den bäste fader bragt frälsningens och nådens ord.

Hymnen för Laudes skildrar på grundval av Vita Anskarii Ansgars vision som liten pojke:

Vidit puer Ansgarius

Raptus quondam in spiritu,

Prefulgidam decentius

Celorum inexercitu.

Ipsam constanter credidit

Mariam esse virginem

Que sibi mitis edidit

Talem sermonis ordinem.

Si vis nostro consortio

Et nostra frui gloria,

Vitabis omni studio

Iocos et puerilia.

Vanus quiuis displiceat

Discursus et lascivia,

Maturus sis et saciet

Te Christi sapientia.

Nam detestamur ocia

Contempto vaniloquio,

Virtutum excellentia

Nostro serait solacio

Post hec crescens appetere

Cepit virtutum federa,

Christum ferventer colere

Fide transcendens sydera.

Ansgarius som gosse såg  en syn så ljuv och undersam: bland helgons och serafers tåg en kvinna för hans blick skred fram.

Maria mö den kvinnan var, så trodde gossen fast och visst. Med milda ord hon honom bar ett budskap ifrån Herren Krist.

"Om du vill komma i vårt lag och bli delaktig av vår frid, så må du icke ha behag i flyktig lek och barnslig strid.

Fly varje fröjd, som fåfäng är, tomt tidsfördriv och ytlighet! Dig Kristus då till sist beskär som lön all visdoms härlighet.

Lättsinnigt tal, det avsky vi, lättja och tanklösa begär. Att dygden måtte övad bli, vårt hopp, vår högsta önskan är. "

Av dessa hulda maningsord upptändes snart hans håg och sinn'. Han blev Guds tjänare på jord och gick på himlavägen in.

(Se: Rimbert, Vita Anskarii 876; Tryggve Lundén, Svenska Helgon, s. 9ff. 1972; Godofridus Henschenii, Acta Sanctorum febr. T1, 1658)